Tillbaka igen

Jag har en sån där typisk ”första dagen på jobbet efter semestern” – dag. Det vill säga: jag kom till jobbet vid åtta (efter att ha fått plåga mig upp ur sängen, herregud, människan som uppfann klockradion borde skjutas) och tillbringade första timmen med att babbla om både semester och jobb med min rumskompis och kollega. Därefter öppnade jag mailen för att ta tag i de 110 viktiga meddelanden som väntade på mig där. Efter att ha deletat allt oviktigt visade det sig att det var kanske 40 kvar som jag behövde göra något åt. Telefonen ringde (en av tre gånger på hela förmiddagen) och det visade sig vara en kille på den eventbyrå som fixade företagets sommarfest. Han ville veta om vi skulle ha någon julfest i år! Han noterade också att något hade hänt med min dialekt, så jag fick lov att förklara att jag hade varit hemma i Jämtland en vecka och att det har en oundviklig effekt på mitt uttal (tack och lov, man vill ju inte . Efter en fartfylld morgon knallade jag och mina kollegor ner till närbutiken där jag hade ett kärt återseende med salladsdisken. Urvalet var samma som innan semestern så jag kände mig som hemma. Pastasallad med mozzarella och parma, lika gott varje gång. Lunchen råkade sen bli ca en och en halv timme lång, vi hade ju så mycket att prata om. Plus att Carolina Klüft var på tv…Nu håller jag fortfarande på och försöker komma igenom mailen, och ska därefter hugga in på den frestande högen med riktig post. Längtar. Har också hunnit prata med en tant på Arbetsförmedlingen som bekräftade alla mina fördomar om af-kärringar. Grrr. Fick dock ett uppmuntrande mail från älsklingen nyss ”Ska vi bada i Fredhäll efter jobbet?”. Genast kändes allt helt underbart och eftermiddagen känns härlig, när jag vet att jag har en mysig kväll att se fram emot!