Skönhet

Intressant artikelserie om utseende i DN just nu. Den ena artikeln handlar om att blicken för skönhet är medfödd, och att vi på något sätt är förprogrammerade att känna igen en vacker människa redan när vi är spädbarn. Jag vill inte tro att det är så, utan att skönhet ändå ska vara något subjektivt, men jag tror jag måste erkänna att det nog ligger något i det. I alla fall i det absolut första läget när man träffar en person första gången. Hur många gånger har man inte tyckt att någon har t ex ett ganska ordinärt utseende första gången man ses, för att sen, när man lär känna och börjar tycka om personen, övergå till att tycka att han eller hon är hur snygg som helst. Det är alltså först när man kommer förbi ytan som subjektiviteten visar sig. En intressant kommentar i artikeln är tjejen som säger "På fester och liknande satsar jag alltid på att sätta mig med folk som inte ser så jättebra ut. Min erfarenhet är att de är trevligare, de har tvingats anstränga sig mer socialt". Jag har kommit till ganska precis samma slutsats, men då framför allt vad gäller långa vs korta killar. De långa killarna behöver inte vara lika snygga/trevliga/roliga/bra som de korta, för det drar till sig tjejer bara genom att vara långa, medan de korta måste jobba lite för att få uppmärksamhet från tjejer, vilket gör att de vinner i längden.

Men jag vill ändå hävda att i slutändan är det viktigaste inte hur man ser ut utan hur snäll man är. Man kanske får mer fördelar om man är snygg, men det ger banne mig inte automatisk god kharma!