Dålig musik

Jag vet att jag får skylla mig själv som lyssnar på Mix megapol eller vad sjutton det är som låter från radion, men om jag hör Cascada gny fram "Everytime we touch" en gång till så tror jag att jag måste skjuta mig i foten.

Å andra sidan så är inte mina kollegor/rumskompisar här idag, så jag är radiochef. Ergo, från och med alldeles snart kommer det att vara P3 som dominerar rummet! Dom kan ju för i h***ete ite spela Cascada!?

Väder

Jag sitter i ett högt hus och jobbar, på femtonde våningen. Vissa dagar är det så underbart. Jag ser halva stan, från Globen till Hötorgsskraporna, och en massa kyrktorn. I morse när jag kom så gick precis solen upp, och var helt orange, plus att alla höstlöv nästan glödde (det är en klyscha jag vet, men jag tänker använda den ändå!). Sen har jag sprungit runt och fixat en massa grejer och nu när jag kom tillbaka till mitt rum så är det helt grått och regnet smattrar mot rutan. Dom har varnat i DN i flera dagar att det ska bli storm i och för sig så det är kanske den som är på väg. Mysigt tycker jag, för då får jag tända ljus och ha det varmt och skönt hemma i boet!

Måndag igen

Vi var i stugan i helgen, målade om gäststugan (vi han med tre lager så vi jobbade på bra) och var ute i skogen och plockade svamp. Marken var täckt av en matta med trattkantareller, helt galet, vi kunde knappt slita oss! Så i kväll blir det svampmacka, som jag har längtat. Undrar om jag är helt gaggig, för det känns i kroppen, dels att jag målade taket tre gånger (ont i axlarna) och dels att jag gick upp och nervänd i skogen i flera timmar (ont i baklåren). Det är det hur som helst värt, själen renades ut (även om hjärnan blev lite knäpp av all färg).

Så nu är det måndag och full fart igen. Just nu är jag hemma på lunch, och en poppig mäklar-assistent-kille håller på och fotar vår lägenhet, inför en eventuell framtida försäljning. Jag säger då det.

Arg som ett bi

Jag har en kollega, en av de chefer jag jobbar mest med, som kan vara så j-la jobbig. I början höll han på driva mig till vansinne med sina ständiga retsamheter och diverse pikar. Sen utvecklade jag teflonhuden gentemot honom och nu gillar jag honom riktigt mycket. Jag tar inte åt mig, för jag vet att han bara är sån, en jobbig jävel utan speciellt stor självinsikt helt enkelt. Men så vissa dagar orkar jag inte. Nu kom han nyss in och skulle vara rolig, och påpekade nåt litet fjantigt fel jag hade skrivit i ett mail. Jag försökte bemöta lugnt och sakligt men han fortsatte på samma retstickebana, så till slut blev jag arg och sa jag rakt av ifrån att jag inte orkade med honom idag. Han blev lite förvånad, men jag sa bara att jag orkar inte käfta med dig idag, det är inte en sån dag. Då slog han om lite och sa att "vad är det, hur är det med dig". Då svarade jag, nästan till min förskräckelse, "skit i det du, jag orkar bara inte käfta". Och underbart nog så svarade han "ok, då respekterar jag det" och sen var allt som om inget hade hänt och han var hur snäll och trevlig som helst. Jag önskar att jag inte hade blivit så röd i ansiktet som jag kände att jag blev, men det var ändå skönt att det bet!

Konstiga ideal

I morse satt jag och pratade med en av mina absoluta favoritpojkar här på jobbet. Helt plöstligt sa han "men nu måste jag säga något positivt till dig, du har gått ner jättemycket i vikt sen du började här". Jag blev helt fascinerad. Till att börja med vill jag bara förtydliga att nej, jag har inte gått ner i vikt, jag är mig rätt lik som jag har varit senaste åren. Jag gissar att jag bara har haft andra kläder, som kanske har fått honom att tycka att jag ser smalare ut, inte vet jag (vem bryyyr sig!!!) Men det som fascinerar mig är att han tror att det är på något sätt det snällaste han kan säga till mig. Tänk OM jag nu hade gått ner i vikt, och att det berodde på att jag hade cancer/ätstörningar/mask/inte vet jag vad? Jag anklagar egentligen inte honom personligen, för han ville bara säga nåt snällt, utan hela grejen, det är ett ganska skruvat samhälle när det snällaste man kan säga till någon är "gud vad du är smal".

Men nu ska jag gå och dricka fredagsöl med min älskling, hurra!

Irritationsmoment

Jag gillar min gravida kollega jättemycket, men ibland blir jag tokig på henne också. Innan hon var gravid var vi helt ense om att varmt är skönt, kallt är obehagligt. Nu kommer hon in varje morgon och säger typ "här var det bastu" (hormoner gör visst sånt med en) och vill att jag ska sänka värmen. Hon vill ha kallast möjliga temperatur i rummet, ändå drar hon sig inte för att sitta med kofta och stickad halsduk runt halsen. Klart som fan det blir varmt då! Som tur är sitter termostaten på min sida så jag kan smyghöja när hon är på toaletten. Men jag har märkt att hon gör samma sak, så hon blir säkert lika irriterad på mig. Som att jag kan rå för att jag fryser lätt, och inte kan jobba när mina händer är som två piggelinglassar. Grrr.

Heja lokalvårdare!

Jag jobbar i ett företag som levererar tjänster på entreprenad, dvs typ städ, reception, vaktmästeri osv. Jag jobbar på personalavdelningen så jag kan inte så värst mycket om vad de som faktiskt jobbar med städet gör, även om jag har en vag bild. Därför passade jag idag på att sitta med en dag av den fem dagar långa SRY-utbildning som några av våra städare går. Och jag kan bara konstatera att det är en hel vetenskap det där. Man tror ju att det "bara är att städa". Nä du. Det gäller att hålla koll på moppar och dukar och rondeller och kemikalier (finns alkaliska, neutrala och sura, bara en sån sak, med olika användningsområden). Jag blir mer och mer imponerad av vår städpersonal, dom är kunniga, tar stolthet i sitt jobb och är måna om att leverera bra kvalitet. Detta till dålig (relativt sett) lön, med chefer som inte alltid ser dem (vissa är urdåliga, andra är jättebra) och påfrestningar för kroppen. Heja alla dom helt enkelt, det var bara det.

I'm back

Ja alltså, ibland blir det ju så där, man har så mycket tankar och idéer i huvudet och sen går det för lång tid och så börjar det kännas som att det inte är någon idé att skriva, för det var ju ändå så länge sen sist.

Nåväl. Här är jag nu. Bilden är från vår underbara semester på Rhodos för några veckor sen.

Har ganska roligt på jobbet nu, mycket att göra, känner mig "viktig" vilket är ganska avgörande för att jag ska trivas. Det är helt värdelöst att ha för lite att göra, då känner jag mig bara dyr. För övrigt har man börjat dra i mig från två olika håll. Jag har inte ens sökt jobb men gamla kontakter vill locka mig till sig. Ännu har jag inget konkret, återkommer i den frågan längre fram. Det är både spännande och skrämmande. Om dom tror på mig måste jag ju prestera liksom. Men den dagen den sorgen. Jag antar att om dom tror på mig så är det för att jag har gjort något bra någon gång. Jag ska försöka att inte noja nu innan det ens är något konkret. Jag återkommer som sagt var.