Familjen

När jag pluggade bodde jag i korridor. Innan jag flyttade dit trodde jag att det skulle komma att vara max en termin, för det hade man ju hört hur det är att bo i korridor (lär skitigt och allmänt vidrigt). Jag blev dock kvar i fyra år (hela studietiden). Efter ett par terminer flyttade jag till andra sidan korren, fick finare tapeter men fulare matta, men utöver det hade jag ingen som helst lust att flytta. Anledningarna var flera: det var inte alls så skitigt som jag hade trott, det var billigt (gratis på sommaren), gratis bredband, nära till allt och framförallt, jag hade mina bästa vänner vägg i vägg! Vi var sex personer som utgjorde kärntruppen, tre pojkar och tre flickor (varav två var ihop med varandra, och jag och en kille till var obotliga singlar). Vi kallade oss själva för familjen och gjorde mysiga saker tillsammans (typ hängde i köket med kladdkaka och en bra rulle på tv), spelade spel och drack vin, och festade då andan föll på.

Dessa underbara människor finns fortfarande i mitt liv, och vi sågs allihop (förutom den obotliga singelkillen, som numer inte alls är singel) förra helgen hemma hos O & E i deras nya underbara hus utanför Östhammar. Det är en fantastisk känsla att kunna träffas några gånger per år och direkt falla in i den trygga hemma-känslan, eftersom man redan har bott ihop så länge att man har sett varandra i alla tänkbara situationer redan. Man behöver inte direkt ta på sig normala kläder eller göra sig till.

Jag skulle inte vilja säga att jag längtar tillbaka till studietiden, inte på långa vägar, men jag är ytterst tacksam för att jag har fått ha det tiden och för att jag har fått förmånen att dela hem med ett gäng främlingar som kom att bli min familj.