I morse satt jag och pratade med en av mina absoluta favoritpojkar här på jobbet. Helt plöstligt sa han "men nu måste jag säga något positivt till dig, du har gått ner jättemycket i vikt sen du började här". Jag blev helt fascinerad. Till att börja med vill jag bara förtydliga att nej, jag har inte gått ner i vikt, jag är mig rätt lik som jag har varit senaste åren. Jag gissar att jag bara har haft andra kläder, som kanske har fått honom att tycka att jag ser smalare ut, inte vet jag (vem bryyyr sig!!!) Men det som fascinerar mig är att han tror att det är på något sätt det snällaste han kan säga till mig. Tänk OM jag nu hade gått ner i vikt, och att det berodde på att jag hade cancer/ätstörningar/mask/inte vet jag vad? Jag anklagar egentligen inte honom personligen, för han ville bara säga nåt snällt, utan hela grejen, det är ett ganska skruvat samhälle när det snällaste man kan säga till någon är "gud vad du är smal".
Men nu ska jag gå och dricka fredagsöl med min älskling, hurra!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Varför inte anklaga honom personligen? Han använder ju uppenbarligen inte sin hjärna. Det är inte synd om människor för att de inte tänker efter. Det är synd om dem för att de är idioter. Och visst är "samhället" skruvat - men samhället består trots allt av människor med förmågan att tänka. Han var både fräck och puckad tycker jag.
Det är synd om dem NÄR* de är idioter, ska det naturligtvis vara.
Men dom är så många där ute som inte använder sin hjärna och då tänker jag att det är deras problem. Jag försöker utveckla lite teflonhud och därmed inte ta åt mig utan snarare betrakta fenomenet som just ett fenomen. Om jag är klok så kanske det smittar av sig liksom.
Du är definitivt klok, därom råder inga tvivel :-) men du är också förstående och accepterande. More anger, sister, more anger ;-)
Puss.
Skicka en kommentar